Tove Jansson-marathon: Flytande tankar och identiteter

Jag kommer ihåg ljuset i foajén, klirret av koppar i pausen, bordet där de sålde programblad och anteckningsböcker. Jag fick frågan om jag ville ha en anteckningsbok, jag sa nej tack. Så fortsatte föreställningen. Det var mörkt i salongen och på scenen, ett vagt minne har jag av de blåsvarta kulisserna men i övrigt är minnet mer av känslokaraktär, kände jag mig förföljd? Nej, men obekväm Som om någon såg mig. Och kanske var det precis så det var.

Jag satt där i mitt säte, mina ben var så korta att de inte nådde ner till golvet, händerna på armstöden. Hur kan någon veta det här? Märks det? Hoppas att ingen märker… Jag tänkte tanken många gånger men vågade inte säga något.

DET HÄR HANDLAR JU OM MIG.

Jag var sex år gammal och trodde att jag var Knyttet. Hur kunde de veta allt det där om mörkret? Jag var sex år och tänkte på häxor varje kväll när jag skulle sova. Jag lyssnade till godnattsagan men hade svårt att få ro, men somnade sedan med någon vuxen sittande på min sängkant. En del kvällar, när jag borstade tänderna kunde jag komma på min själv med att tänka: Oj vilken roligt dag jag haft, så rolig har jag haft att nu kommer jag att kunna sova och inte tänka på… häx.. åh, nej…

“Vem ska trösta Knyttet och säga ungefär: på natten blir det hemska mycket värre än det är.”

Kanske var det vad någon försökte säga. Och det sades ut, högt och tydligt.

Vem ska trösta Knyttet? På Wasa Teater i Skolteaterns (det som sedan bytte namn till Unga Teatern) uppsättning är den första teaterpjäsen jag kommer ihåg att jag gick på. Antagligen hade jag sett någon pjäs före det (möjligen Nalle Puh) och efter det har jag sett hundratals (vågar jag tro). Boken ”Vem ska trösta Knyttet?” kommer jag ihåg med samma skräckblandade förtjusning, likaså ”Hur gick det sen?”. Samma skräck kommer jag ihåg i samband med en filmatisering när mumintrollen emellanåt tog av sig sina muminhuvuden och kvar blev muminkropparna med Birgitta Ulfssons, Lasse Pöystis eller Nils Brandts huvud. På något sätt märkligt och skrämmande, men ändå lockande berättelser. Så här i efterhand, som vuxen vet jag att min osäkerhet berodde på att jag inte riktigt visste var jag skulle placera de här berättelserna, de förblev inte lika ”riktiga” eller verklighetsförankrade som ”Vi på Saltkråkan” eller ”Barnen i Bullerbyn”, men var inte lika ”overkliga” eller påhittade som Bamse eller tecknade figurer (trots att mumintrollen ju var just tecknade figurer).

Det var egentligen först i vuxen ålder som jag kom i kontakt med Tove Janssons övriga produktion – både när det kommer till text och bild. Jag köpte samtliga muminböcker i pocketformat på rea en gång när 2000-talet var ungt. De kostade 15 mark styck. Kanske var det sommaren efteråt som jag arbetade på Åland – först en tid vid Bomarsunds fästningsmuseum, sedan vid Kastelholms slott. Efter arbetsdagen slut brukade jag ofta ta mig till en klippstrand, sitta där i skuggan och läsa. Där bekantade jag mig bland annat med Sommarboken och Resa med lätt baggage. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag borde ha vågat ta itu med allt det här tidigare. Inte skrämts iväg (likt Knyttet, av just precis Knyttet). Ett antal år senare, vistades jag igen på Åland. Den här gången två veckor på konstnärs residens på Källskär. Tove Jansson kände greve Åkerhielm som en gång i tiden ägde stället. Hon vistades där ibland, bodde uppe i det lilla lusthuset, högt uppe på berget. Under min vistelse där läste jag muminserierna och beslöt mig att jag skulle rita fler serier. Under ett par månader ritade jag en kort serie per dag, som dagbok i serieformat. Tyvärr höll jag inte ut lika länge, rita inte lika många serier som Tove höll ut och ritade när det kommer till muminserierna. (men hon hade ju också kniven mot strupen med de där serierna…)

Jag nämnde tidigare ett par av Astrid Lindgrens titlar. Mellan Lindgren och Jansson finns några beröringspunkter men de är kanske inte alldeles uppenbara. Båda var förståss (ja, två s så där som T. Jansson skrev det!) omtyckta författare men i mitt huvud är den gemensamma nämnaren min mormor. Min kära mommo. Hon föddes 1914, det vill säga, hon var årsbarn med Tove Jansson. Hon berättade många historier, som till sin karaktär mer påminde om Astrid Lindgrens produktion. När jag var liten – ungefär i samma ålder som när jag såg Knyttet-pjäsen och trodde den handlade om mig – trodde jag att min mommo var både Jansson och Lindgren, eller att hon åtminstone kände dem. Hon läste bland annat Ivar Arosenius Kattresan och ritade och berättade en annan kattresa. Jag tänkte mig att hon var den bästa sagoberättaren i världen, ungefär som Tove Jansson eller Astrid Lindgren.

Och för att ännu en gång återvända till Knyttet. Jag kom så småningom över mörker- och häxrädslan. Så kvar blev bara några andra välvalda utsagor, som tillexempel den här ”Vem ska trösta Knyttet med att säga sanningen: om du vara springer undan så får du ingen vän”. Och jag försöker att inte springa.

Men, ska du inte säga något om den där anteckningsboken du nämnde i början, är det kanske någon som undrar. Jag brukar ju dela med mig små betraktelser kring anteckningsböcker, de har ju till och med en egen kategori här på bloggen. Och jo, viftar någon med en anteckningsbok (eller om den bara ligger på ett bord) i början av ett blogginlägg, får man inte lämna blogginlägget utan att åtminstone hastigt redogöra för hur den ser ut, linjerade sidor eller blanka och möjlig annan trivia.Knyttet

So here goes. Jag tackade nej till boken där på plats. En tid senare – antingen var det julafton eller min födelsedag – fick jag just den anteckningsboken i present. Den hade ett tygomslag, mjuka pärmar och olinjerade sidor. Ett fåtal sidor fyllde jag då det begav sig, på 1980-talet. I början av 2000-talet återupptog jag boken, kanske var det i samband med, eller tätt följt på lässtunderna på klipporna vid havet i sällskap av Tove Janssons ord. Den här sommaren har Radio Vega sänt Tove Janssons egna uppläsningar av böcker. Jag har varit en ivrig lyssnare. Kontemplerat över hennes formuleringar, lagt dem på minnet. Känt igen mig, för det är just det som är grejen med Tove Jansson – hon skriver som om hon skriver om var och en av oss, man känner igen sig.

Detta inlägg är en del av Bokbabbels Tove Jansson-bloggmarathon med vilket vi firar dagen Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år. De övriga som deltar är: MonsterSteffa, Sagas bibliotek, Pantalaimone, Sockerslott, Feministbiblioteket, Oksan hyllyltä, Lilla bokhyllan, Fantastiska berättelser, Och dagarna går, En kattslavs dagbok, Breakfast Book Club, Ytterligare några ord, Havsdjupens sal, Caffeine, Bokhora, Söstra mi, Kirsin kirjanurkka, Västmanländskans bokblogg, Boktok73, Bokhyllan i pepparkakshuset, Boktjuven, Hyllytontun höpinöitä, Boktoka, Les! Lue!, Prickiga Paula, Lyran noblesser, Yökyöpeli hapankorppu lukee, Madness, Fiktiviteter och Bokbabbel

Annonser

Om heidi

Jag är författare och frilansskribent. På den här bloggen sätter jag upp vardagliga betraktelser, bilder och en och annan dikt.
Det här inlägget postades i Funderingar, häften och anteckningsböcker, jee! och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Tove Jansson-marathon: Flytande tankar och identiteter

  1. boktok73 skriver:

    Ja, det känns som om Tove skulle skriva om en själv. Det är kanske det som tilltalar en så mycket i texterna.

  2. Ping: Bloggmarathonet – eftermiddag | Bokbabbel

  3. Bokbabbel skriver:

    Vilken fin – och stark – upplevelse!
    Och jo, det där med anteckningsböcker är ju förfärligt viktigt! Vad fint att du återupptog användningen av den sedan

    • heidi skriver:

      Tack, jo, gillar att återuppta anteckningsböcker som jag av någon anledning inte fyllt när jag en gång började skriva i dem. Då är man liksom i två tider av sitt liv samtidigt… typ…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s