alright lads?

tänk er rubriken så som bernard i black books skulle uttala den.

jag befinner mig i köpenhamn. jag kom hit via riga. en omväg för att komma dit jag skulle. eller egentligen, inte allt för mycket av en omväg: två katetrar där alternativet hade varit en bruten hypotenusa (ungefär). imorgon åker jag lite norrut på möte, seminarium.

idag hade jag några timmar här i staden. en promenad men en vän till de forna slakterikvarteren och mat på en eko-diner.

sedan lite ta-det-lugnt. sedan.

kvällen avslutades på ett ställe inte alltför långt ifrån hovedbangården. julstämning, flaggor hängde i taket, ett miniatyrtår åkte av och an längt inne i lokalen. lampor lyste, på väggarna hängde tavlor, i ett hör stod en jukebox.

vid ett ord satt människor och tittade igenom ett fotoalbum. vi ett annat satt två personer som emellanåt höll sig för huudet, de grälade inte, men diskuterade.

pratade med en typ från irland. hen satt och pratade med hen jag skulle träffa. hen från irland hade nyss kommit från dublin. hade med sig whiskey och allt möjligt till kompisar. stack sig in på en drink. hen påpekade att vi inte skulle säga f**k när vi pratade (gjorde vi det?). hen kryddade själv sitt språk med ordet. så steg hen upp och sjöng en visa, en annan typ kom med en gitarr, de sjöng och spelade.

vart jag än såg, såg det ut som glada människor. en typ kom fram och frågade varifrån vi kom. ”aha, jag såg tidigare idag en åboriginal t-skjorta på en typ”(på ett slags skandinaviska). tänkte, det här verkar som ett ställe för stammisar, vilket också bekräftades när hen i hörnet, som senast druckit cola, plötsligt stiger upp för att sedan falla ihop. blir liggande. människor rusar till. försöker hjälpa människan upp på fötter. hen ligger kvar. ”hen har suttit här hela dagen”, säger någon.

”so, whhhat, whhhere d´ya come from” säger en irländska typen. hen hickar mellan orden. vi reder ut det hela en gång till. hen går sedan för att sjunga en låt av the cranberries. länge sedan jag hört den musiken.

i högstadiet kanske. högstadiet ska jag skriva om en annan gång.

en typ kommer in. pratar med den fallna, som ligger kvar. vi reser oss upp och går ut genom dörren, in i natten och jag till mitt kortvariga hem.

alright.

småninom, vi går.

Annonser

Om heidi

Jag är författare och frilansskribent. På den här bloggen sätter jag upp vardagliga betraktelser, bilder och en och annan dikt.
Det här inlägget postades i åhå!, Resa, vardag. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s