Stora Stygga Biblioteket

det här utspelade sig ett stenkast bort, när jag var ungefär en tvärhand hög.

nej, kanske tre äpplen. som en smurf. eller kanske som lång som en fyra-/fem-årig människa. jag höll någon i handen. vi gick genom de stora dörrarna, de slog igen bakom oss. det doftade torrt, men ändå lite fuktigt. det var tyst, men ändå väsande viskljud. jag tittade upp och såg bara hyllor, enormt höga hyllor fyllda med böcker, kände på böckerna i ögonhöjs, blev stående. gick vidare när personen jag höll i handen sa, kom nu går vi. fick bära mina böcker i en väska.

en gång gick vi snabbt. slängde upp böckerna vi hade med oss på disken, någon sa, kom fort, vi måste gå innan någon ser oss. märkligt tänker jag så här i efterhand, kan det ha handlat om biblioteksböterskräck?

men, det var inte här min biblioteksskräck fick fotfäste. inte var det heller sommarlovet när vi lånade plastkassvis med böcker, på någon annans kort. och inte heller när jag började skolan och fick det blåa papperskortet, ett bibliotekskort med numret 1730, samma nummer som tiden när barnprogrammet började på tv. på fredagar på roliga timmen gick vi till biblioteket.

nej, det hela hände något år senare. jag hade hittat en bok med trollerikonster och jag lånade den. jag läste i den, tittade kanske mest på bilderna. men en dag hittade jag den inte någonstans. jag letade, och letade. och letade. det gick dagar och veckor. och efter någon månad insåg jag att bibliotekarien skulle börja fråga efter boken. så jag slutade gå till biblioteket på roliga timmen. det gick en månad, två, kanske tre. jag vågade inte gå för nära biblioteket, i fall någon skulle se mig.

så hände det ändå, det var en kall vinterdag, så kall att man inte kunde hänga ute på skolgården och man hängde utanför skolan. mitt hjärta flög upp i halsgropen när någon föreslog att vi skulle gå in till biblioteket och sitta där en stund och värma oss. jag gick med. vi kom in, hälsade på bibliotekarien, tog av oss jackorna, satte oss i det bakre rummet. pratade, bläddrade kanske i någon bok. efter en stund kom bibliotekarien och gav mig ett kuvert, hon sa varsågod, inget annat. jag sa inget, men satte brevet i min väska utan att titta på det.

när jag kom hem tog jag fram brevet och tänkte att det var världens undergång, att jag aldrig mera i hela mitt liv ska besöka ett bibliotek. inne i kuvertet fanns en räkning. 119 mark kostade det att tappa bort just den boken. hundranittonmark. massor med pengar. så mycket att man inte ens kunde tänka hur mycket det var. ledsen gick jag med brevet till mina föräldrar. de sa att vi skulle leta efter boken tillsammans. vi letade men hittade den inte. jag hade brevet i mitt rum.

så, en dag eller en vecka senare. jag fortsatte undvika biblioteket. så en dag var jag i min systers rum. plötsligt såg jag boken stå där i bokhyllan. va, va? hade den stått där hela tiden?

jag tog den, satte den i väskan och vågade mig till biblioteket nästa dag. men jag förblev aningen skeptisk till bibliotek. jag kommer inte ihåg hur länge det varade. en tid nog. ungefär tills jag tyckte att det kändes ok att läsa böcker som var ett (litet) äpple breda.

men nu, nu skulle jag säga: bibliotek är ju typ de bästa offentliga utrymmena som finns!

Annonser

8 tankar om “Stora Stygga Biblioteket

  1. 119 mark, det var mycket det. Du behövde väl ändå inte betala för boken, när du sedan hittade den?
    Jag var rädd för att tappa bort böckerna. Jag var så slarvig. Och det underliga är att det hände mig bara en gång, jag tappade bort boken 1984. Jag hade magknip, för jag ville inte gå berätta det för bibliotekarien. Men jag blev ju tvungen att erkänna, i alla fall. Hade med mig lite pengar för säkerhetsskull, fast jag tänkte att det blir en jätte räkning. Bibliotekarien tittade i sina mappar och på datorn. Så sade hon: Tyvärr, det kostar nog att tappa bort en bok. Jag blir tvungen att begära 3 mark. 3 mark!?!?! Vilken struntsumma! Jag hade tänkt att boken är full med stora tankar, den kostar säkert 100 mark åtminstone.

    • nej, jag behlvde inte betala något efter att boken kommit fram (inte heller någon förseningsavgift). oj, nej, för den borttappade boken 1984, tur att det inte blev tusenmiljoner dyrt (typ 100 mk).

  2. Vilken berättelse. Jag kan förstå skräcken. Och lättnaden. Tur att boken hittades, annars hade du kanske aldrig vågat tycka om bibliotek igen…

  3. Nu förstår jag din biblioteksskräck bättre, uppblandad med ofrivillig brottslighet som den var. Så skönt att du kommit över den nu, håller med om att bibliotek är underbara inrättningar!

  4. Roligt att läsa om hur du t.o.m undvek att gå nära biblioteket för att någon kunde se dig… just den irrationella ångesten man kunde ha som barn. Eller ja, roligt och roligt, det måste ha varit en kall klump som låg i magen. Och 119 mark, så ofattbart mycket pengar! (På riktigt också, dyra böter det där.)

    • irrationell barnaångest, så ruggigt det låter… jo, dyra böter…tur att det hela ordnade upp sig. vi ses nästa vecka!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s