välkommen att leta bilder som kanske kan leva.

Vi går ut med hunden.
Träden har just fallit av löven.
Men löven dalar.
Armarna fryser om man inte bär tröja.
Vi går den vanliga rutten.
Och som vanligt säger vi inget.
Solen skiner sitt vanliga jag.
Och så vi.

kommunicerar med kliandet på ryggen. det är den yllestickandetröjan. dra ansiktet över händer ojämnheter. besvärande ögon och blickar av hot.

Den vanliga vägen och hunden vet.
Vi kan blunda.
Vi kan leka blindaoch hunden kan leda oss.
Så många nya hus, säger du.
Jo, många hus är nya
andra är bara förnyade
renoverade,
inflikar jag för att säga något i det annars tysta.

molnen har tystnat. trappan tvekar. tepåsarna för ögonen har lugnat sig och skall blötläggas och hängas att torka och placeras på ögon. stessade ögonlober. husväggar skrattar mot oss och vill att vi skall snubbla på varandra och dras in i fantastiska historier som bara husväggar kan höra och förstå.

På vår gård står en gubbe och straffar mattor.
De har varit dumma och måste piskas.
Ur deras fickor ramlar stickor och sandsten.
”Ha, ha” hostar gubben ”nu ska ni få så det står oss upp till knäna”.
Han tar dem under armen vadar genom smutsen mot dörren och in.

(bidrag i Arvid Mörne-tävlingen 2002, även publicerad i antologin barn i baksäte )

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s