lokalen krävande för såväl uppträdande som publik. iiriscasbahcatsonfire.

Djupt nedsjunken i de bekväma stolarna på, det gamla biograf Ritz i Vasa, numera Kulturskafferiet, kan man inte annat än njuta. Trots att jag minuterna tidigare halsade en knappt halvfull ciderflaska och tog mig in i den dunkla salen känns allt trevligt och fint och bra och fint.

Först upp på scen var Iiris Viljanen. någon liten minut över åtta satt hon vid elpianiot, rättade till mikrofonen, lutade sig fram och började spela som om hon aldrig gjort annat. Mellan låtarna berättade hon en rörande historia om att bygga lego och skriva låtar. Enligt henne är en låt uppbyggd på samma sätt som en legostad. Där finns, bland annar, hus och människor, parkbänkar och män. Den lilla story-analogin blev en röd tråd genom hela spelningen. Slutet var oåterkalleligt, en katt lade sig över legostaden, någonting rasade, men definitivt inte allt. Hennes musik stod stadigt. Vackert dansade hennes fingrar över tangenterna, ljuvt ljöd hennes stämma.

Kvällens andra uppträdande var the Casbah. Scenen badade i julgransljus, salongsätena var mjuka och sköna. In på scen kom de fabulösa fyra. Energin var på topp men ljudet var emellanåt botten. Trots att gitarrist-Max fått upp de flesta ur sina säten, visade den gamla biografen sin biografsida. Den höga lokalen spred ljudet i mystiska riktningar, mixningen var delvis undermålig och det hela blev aningen grötigt. Och trots att det, liksom gitarrist-Max insimuerade, var bättre än Sagan om Ringen I (många närvarande såg den filmen på Ritz 2001), kan man bara konstatera att höstens tidigare Casbah-spelningar mångfalt bättre. Trots några felsteg och problem njöt publiken av låtarna, bäst var de (möjligen) David & the Citizens-inspirerade låtarna där trumpetslingor livade upp det hela. Gitarrist-Antons solo var en liten föreställning i föreställningen.

Oj, nu måste jag se på direktsänd Sundom-tv! Fortsättning följer!

Och fortsättningen, en timme, eller så, senare.

Cats on Fire var kvällens huvudattraktion (även om det hela tiden stod Casbah på trumsetet: Heja Casbah). Det var fjärde året i rad som man kunde njuta av Cats on Fire under… mellandagsrean, tänkte jag skriva, bara mellandagarna skall det vara. I något som kanske kan kallas big band-stil spelade de spelning nummer 100. När Casbah mer hoppar omkring på scenen och delar på energin någolunda jämt är rollerna mer fördelade hos Cats. Mattias Björkas, som frontfigur, står för det mesta av kommunikationen med publiken. Som sångare behärskar han sina låtar till punkt och pricka och med en uppenbarelse som för tankarna till en blandning av en ung Morrissey och 1977-Heroes-David-Bowie (för att uttrycka mig i Flight of the Conchords-Jermaine-anda) är han en klart lysande stjärna. Här är de övriga musikerna självklart bra på det de gör, varma i kläderna och står stadigt men lugnt, utan desto mer varierande ansiktsuttryck eller kroppspråk. Ekin (nyss hemkommen fram Kina, kanske jetlagged) på gitarr var ett roligt gästspel, likaså Iirs och Jessica på elpiano/orgel och backup vocals. Och alla encores, trevligt! Grattis till spelning nummer 100!

Hoppas det blir mer Indie Vaudeville i framtiden, kanske inte på Ritz, kanske inte som tidigare år på Doo-Bop, kanske någon annanstans.

Ojdå, det där blev ju nästan en recension.

Som avslutning, i brist på foton av bänden, kommer en bild på en katt.

photo-102Katten Måntand läser tidningen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s