igår läste jag.
och strök.
det ser bra ut.

arbetet fortsätter här.

man kunde hoppas att det här betyder att drunkningsantalet är negativt, att människor  stigit upp ur havet. tyvärr betyder det ju inte det. var försiktiga ute på vattnet.

jaha.

jag läste en bok och började fundera kring beskrivningar av kaffedrickande i skönlitteraturen. så här skrev jag i min lilla anteckningsbok (den som nu arkiverats och efterföljts av en av dessa): ”Ett fenomen som går att spåra upp i flera av texterna är att karaktärerna sätter sig ner för att dricka kaffe, det blir en symbol för att tala om saker och ting. Kanske inte så märkligt med tanke på att finländare är världsmästare på att konsumera kaffe, men jag har inte noterat detta så tydligt litterärturen tidigare. Men, jag skulle gärna läsa mer om denna kaffekonsumption, gestaltat -  inte bara hänvisningar till aktiviteten.”

sedan tänker jag på filmen jag fascinerades av och såg flera gånger när årtusendet för sisådär tie år sedan, Coffee & Cigarettes.

sedan tänker jag på Halå-podden och deras kaffeavsnitt.

sedan sörplar jag i mig det sista av förmiddagskaffet, det som redan blivit kallt och flyttar över tankarna till dagens arbete.

varför lyckas jag inte få in vine-klippet här? bara en länk…

jag ska på kurs på veckoslutet. audiovisuella berättelser. David Shrigley har jag skrivit om någon gång för länge sedan. jag blev tipsad om att söka upp hans animationer som inspiration för mitt egen projekt. fina och sorgliga filmer är det, innehållsrika. se och låt dig inspireras. fler filmer finns här.

Den här eftermiddagen var en torsdag. Det var den fjärde april, den fjärde i fjärde, 4.4. 50 minuter, femtio minuter hade jag på mig. Vad gör man en knapp timme i Karis en lite kall vårvinterdag? Jag gick ner längs huvudgatan, ett slags gågata, kantad av butiker, nån blomaffär, ett och annat café. Så kommer jag att tänka på S. Ett ställe där jag satt en ljummen sensommardag med en vän från en annan tid. En person jag inte längre har kontakt men tänker att jag kunde kontakta när sommaren igen blir sen och ljummen, eller tidigare. Kanske ska jag göra det redan i maj.

Så där spontant har jag ingen aning om var stället ligger, och hurdant ställe är det? I fickan ligger telefonen som är mer än dator än en telefon. Jag hittar adressen (inte ligger stället långt borta) och går ditåt. Jag misstar mig, är det verkligen det där huset? Snö och grå himmel, ställer ser så annorlunda ut. Jag går in, men går ut igen. De har inte vad jag letar efter.

Jag går vidare och funderar över vad jag egentligen letade efter. Falafel kanske, den var slut. Frysen var igenfrostad. Telefonen ringer. Jag svarar, pratar en stund, vi lägger på.

Hittar ett kebabställe med namnet Darin, jag gick förbi stället tidigare också. Känner mig hungrig. Funderar om maten kan vara god, är inte speciellt förtjust i den svenska artisten Darins musikstil. Går in. Ingen falafel här. Beställer en leipäkebab och hoppas att det är något ätbart och bra. Sätter mig ner och väntar. Fönsterplats. Grått utanför.

Väntar. 35. Trettiofem minuter tills jag ska vara där, för att hinna till det jag kom för att se. Efter drygt fem minuter får min brödkebab. Nybakat bröd, mycket sallad, ser lovande ut. Smakar bra. Jag äter upp och går vidare. Mitt mål, Tryckeriteatern. Jag har faktiskt aldrig varit till den teatern förut men någon av deras pjäser har jag sett på Hangö Teaterträff.

Jag kommer fram några minuter, kanske tie, innan föreställningen börjar. Jag känner ingen av de andra i publiken. Jag står och ser mig runt, läser lite förstrött i programbladet, sätter det i fickan. Ställer mig lite närmare väggen, jag står nära ingången till scenen/salongen/blackboxen. Jag hostar till, några människor tittar på mig. Kanske tror de att jag ska säga någonting. Jag säger ingenting. Tittar ner i golvet, de tittar bort. Jag tar fram programbladet på nytt.  Läser nu på riktigt i det. Där finns en hänvisning till Janco Karlssons kolumn i Ny Tid 25.1.13. Han skriver om hur den pjäs jag nu ska se påverkade honom när han var ung, när han gick i högstadiet. Jag kommer ihåg en pjäs vi skulle se med skolan i högstadiet, sen beslöt lärarna ändå att vi inte skulle se den. Finns det Tigrar i Kongo? (Nej, inte en spontan fråga från min sida, pjäsen hette så.) Jag såg en kvällsföreställning, vi var ett par från min klass som såg den.

Men tillbaka i nuet. Så blir vi insläppta bakom skynket som skiljer scenen från ingången. Jag tar sikte på en stol på andra raden av tre, i mitten. Sätter mig ändå lite till höger om mitten.

Scenen är enkelt och effektfullt inredd, utsmyckad. Ett kalt träd står mot en ljushavsblå cirkel på bakväggen. På golvet ligger ett stort antal rockar utbredda. En bit till höger om trädet ligger en trästubbe. Det finns några lediga platser i publiken när lamporna släcks och det för några minuter blir tyst. Någon smyger in på scenen. Scenen lyses upp. Tryckeriteaterns version av I väntan på Godot börjar.

(forts. följer förmodligen.)

och hur lyckades jag skanna in uppslaget så där skuggsuddigt i mitten lite till höger?

nåt tag i januari lade jag upp en bild av en sida ut en gammal anteckningsbok. en story om min dag med enid blytons fem. det som finns ovan är en sida ur en gammal skolbok, från samma tid som anteckningsboken. tjugo år gammal, exakt på dagen. uppgiften var att skriva en egen version av the lady of shalott. möjligen en av de första dikter jag skrev. jag är kanske själv inte helt övertygad men min lärare verkar ju ha tyckt att den var excellent!

vad är överraskningen? en massa hål i tänderna, helt gratis…

havet, havet!

frukost på café Amalia.

kaffe- och teaffär Kränku.

fonsalen tipsade jag redan om, den stället är värt ett tips till.

gamla masters, prisbelönt restaurang.

s:ta maria domkyrka.

och på tal om havet. ni kommer väl ihåg att nästa nummer av presens handlar om havet. deadline 21.3.

tidigt, tidigt i morse fick jag ett mejl. ska jag kanske nappa på det här? att njuta av livet och spara massor av pengar låter inte ju inte så illa… eller?

här i visby är jag. jag är här. här har jag min dator och mina tankar. här har jag mina anteckningsböcker och ett rum. och när jag spanar ut över staden ser jag inte det som syns på bilden men nästan. små hus och en stor himmel.

igår hälsade jag på igelkottsflickan. hon ligger där hon legat i flera år. inte på samma ställe som hon legar i flera tusen år. så träffade jag mirakelflickan, birgitta clemensdotter, broder gödeke, winand stolte, broder helmik, broder sivike, hans hampelman, johannes kattlunds, solbergamannen, randulf, herman svärdslipare och bröderna hegbjarn. men jag såg dem bara som namn på en vägg, tyvärr.

jag besökte alltså fornsalen. ett fint ställe, ett museum, där riktiga skatter, och jag menar otroliga, riktiga skatter, finns utställda. silvermynt så långt ögat når, nästan. läs tillexempel om spillingsskatten.