Badrum eller bara badkar
Badrum eller bara badkar
Jag slinker ner i det varma vattnet. Ner i det mörka när du ropar. Varifrån ropar du? Jag hör dig överallt men inte här. Åtminstone är det skenet solen stirrar ifrån sig.
Jag står på mina tår och på dina för att nå högre med mina ögon. Nå längre och jag seglar över fälten och mina vingar blöder. Nej det är inte blod. Tänker jag någonsin på att flyga? En hare sitter förstenad vid ett träd.
Dina ord slinker igenom. Det är nu de slinker igenom.
Vi smakar aldrig på främmande bär. De röda och glittrande.
En himmel av betong under fötterna och hakan. Vad säger människor här i trakten? Vad är det de säger? Någonting trycker på deras ansikten och lungor, är det så de säger? Inte måste de vara tysta för min skull.
Låt mig inte sjunka. Låt mig inte sjunka. Ljudet under vattnet är som en tystnad.
Jag botaniserar vidare i arkiven, texten här ovan är från år 2004.
välkommen att leta bilder som kanske kan leva.
välkommen att leta bilder som kanske kan leva.
Vi går ut med hunden.
Träden har just fallit av löven.
Men löven dalar.
Armarna fryser om man inte bär tröja.
Vi går den vanliga rutten.
Och som vanligt säger vi inget.
Solen skiner sitt vanliga jag.
Och så vi.
kommunicerar med kliandet på ryggen. det är den yllestickandetröjan. dra ansiktet över händer ojämnheter. besvärande ögon och blickar av hot.
Den vanliga vägen och hunden vet.
Vi kan blunda.
Vi kan leka blinda och hunden kan leda oss.
Så många nya hus, säger du.
Jo, många hus är nya
andra är bara förnyade
renoverade,
inflikar jag för att säga något i det annars tysta.
molnen har tystnat. trappan tvekar. tepåsarna för ögonen har lugnat sig och skall blötläggas och hängas att torka och placeras på ögon. stessade ögonlober. husväggar skrattar mot oss och vill att vi skall snubbla på varandra och dras in i fantastiska historier som bara husväggar kan höra och förstå.
På vår gård står en gubbe och straffar mattor.
De har varit dumma och måste piskas.
Ur deras fickor ramlar stickor och sandsten.
”Ha, ha” hostar gubben ”nu ska ni få så det står oss upp till knäna”.
Han tar dem under armen vadar genom smutsen mot dörren och in.
Det här, texten här ovan, är en dikt jag skrev för ungefär åtta år sedan. Jag blev glad när jag hittade den här bland allt bråte. Fast layouten blev inte som jag tänkt mig här på bloggen …
lagunen och andra berättelser
På tåget härom veckan, efter att jag kommit över att jag glömt halva biljetten i automaten, började jag läsa novellsamlingen Lagoon and Other Stories (1951) av den nyazeeländska författaren Janet Frame. Fina, drabbande noveller är det. Något tag snart ska jag ta mig tid att se filmen An Angel at My Table, i regi av Jane Campion, från 1990. Den filmen handlar om Janet Frames liv.
Jag återkommer om filmen när jag sett den och skriver också mer om boken när jag läst hela!
dagar och nätter
de första veckorna det här året har verkligen gått i arbetets tecken. jag har lärt mig en hel del nytt och användbart. och mer av det slaget blir det varje dag. i slutet av den här veckan väntar jag dessutom ett stort postpaket, fyllt med papper. det är lite hemligt än så länge men jag skall nog skriva mer om det senare i vår!
dessutom blir det medieseminarium i vasa i slutet av veckan.
hej hopp!
efter ett uppehåll!
Efter ett jul- och nyårsuppehåll, och lite mer därtill, jag skall ju notera några små grejer här i denna undanskymda del av världen, cybervärlden.
hhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh
hhhhhhhhhhhhhhhh hhhhhhhhh hhhhhhhhhhhhhhh
hhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh hhhhhhhhhhhhhhh
hhhhhhhhhhhhhhhhh hhhhhhhhhhh hhhhhh hhhhh
det här är ett hån (flera hån, h:n) ….. kunde jag inte komma på nåt bättre.
Entressebiblioteket i dag kl. 18
På onsdagen kl 18 kommer jag att besöka Entressebiblioteket i Esbo! Diktuppläsning och intervju. Skoj, kom dit! (oj, så liten bild det blev…)
the wonder years!
I kommentaren till alf-inlägget, här nedan, påminner Ika mig om tv-serien The Wonder Years. Jag har egentligen inget minne av handlingen men kommer ihåg den mysiga känslan i intron och att jag tyckte att Kevin var så söt…
alf
Oj, oj, den lilla katten i famnen. Hur skall det gå för den?
Men den klarade sig visst alltid! Lite skrämmande men altid spännande var den. Tv-serien om Alf. Vi tittade på den utan att egentligen förstå vad de sa. Lite nostalgiskt så här en onsdag förmiddag.
Upphittat kl. 22.12 vid Aboa Vetus
